Tänk att ett samhälle kan få en att må så dåligt. Även fast det är fyllt av underbara människor så är atmosfären så himla dålig här. Den är iallafall dålig för mig. Snart kvävs jag här. Hatar att jag vet vart exakt allt ligger, att på den gräsmattan finns det ett ovanligt långt grässtrå eller i det där diket finns sådana blommor. Eller har jag ramlat ner i en jag-har-varit-bortrest-tre-helger-i-rad-och-vill-gärna-fortsätta-med-det-svacka? Isåfall vill jag antingen upp från den jävla gropen eller så måste jag ta reda på om saken blir bättre om jag provar att stanna hemma i nån vecka eller två. Men egentligen vet jag inte vad jag vill. Jag vill ju fortsätta äventyra med mina vänner, men självklart vill jag känna mig välkommen när jag väl återvänder. Man vill ju inte mötas av ett stort svart deprimerande moln så fort man kliver av tåget/båten/flyget. Så, ska man fortsätta åka runt som en tok eller ska jag ruttna i min barndomsort..
Och btw så vill jag prata så som man gör i Linköping. Punkt.